Den ram som står längst norrut är Daniel Bladhs, belägen nära Övertorp, i backen ner mot Binneberg. Bakom Daniels Gårdsbutik, som bland annat säljer styckat lamm och honung, står ramen vid det ställe Daniel ville ha sin ram. Platsen är laddad av gamla minnen. Här låg en gång i tiden Daniels farfars farfars kvarn, och rester från dess fundament finner vi i ramens siktruta.

När platsen först besiktigades av mej, Martin Stenberg, konstnär bakom detta projekt, var platsen otillgänglig och fylld av nässlor. Jag insåg dock direkt platsens betydelse, och i samråd med platsens ägare, Daniel Bladh, funderade vi på ord på ramen.

En viktig detalj i idén med dessa ramar är att de ska ses från båda sidor, och således på båda sidor ha ett budskap som korresponderar med varandra.

Vad passade för något ord här? Daniel överlät till mej att finna ord. Efter moget övervägande sa jag ”Skulptur” och ” Installation”, mest därför att platsen var förbisedd och behövde upphöjas! Åt ena hållet såg jag dock genast en skulptur...

Denna skulptur fann jag. Titta riktigt noga, under stenen ligger en vikingasköld! Efter en tid gjorde jag en målning av den.

Åt andra hållet skrev jag ”Installation”. Visste inte vad det skulle leda fram till. Men nästa gång jag kom till Daniel hade han fixat väg till ramens plats, anlagt en stor plats för ramen invid bäcken, satt upp en skylt med information om den gamla kvarnen och hittat betydelsen av ordet ”Installation”. Detta fårskinn var upphängt i siktrutans fokus!

Jag upplevde det som en doft av hednisk tid, där rävar, rådjur och älgar spelar en stor roll. När det gått ett år efter jag satt upp ramen, rev också en räv ner fårskinnet, så att Daniel har fått sätta upp ett nytt!

Gå dit och kolla! En 50 meter lång väg bakom Daniel Bladhs Gårdsbutik.

Ramen på Högsböla var extra betydelsefull. Dels därför att den är placerad i ett naturreservat, dels därför platsen har stor personlig betydelse för mej som privatperson.

På ovanstående bild är ramen nyss ditsatt, och jag har ännu inte hunnit skriva dit någon text.

Ramen på Högsböla var den sista ramen jag placerade, och det var min älskade hustru Maria Mörner som till sist fann orden till den. ”Kom till mej ” och ”Lyssna till ett råd ”.

Båda orden kan fritt tolkas och kan komma till pass i många olika känslolägen, både förtvivlan, sorg och glädje. Eller förälskelse... Denna plats är väl värd ett besök: Högsböla ängar, vid den uråldriga gamla eken.

Här ser vi ramen, sedan den stått på plats ett tag, nu med sin text ”Kom till mej” skrivet i ljusblå bokstäver. Alla de 20 ramarna jag placerat från Övertorp i norr till Norra Lundby i söder, har samma ljusblå färg på texten.

Vi går vidare till nästa ram:

Nästa ram står vid Bergs Kyrka. Efter ett kyrkorådsmöte fick jag av ansvariga i Bergs församling tillåtelse att sätta upp denna ram på kyrkans mark strax intill kyrkan. På den plats man fordom ställde sina hästar under gudstjänst.

Orden på denna ram vill fånga in två diamentralt motsatta storheter. Åt ena hållet ”Mittpunkt”, som fokuserar Skövde kommuns äldsta hus med sin äldsta detalj: ett fönster från 1100-talet. Åt andra hållet ser man Nolbergets möte med omgivande landsskapslinje, kallad ”Skärningspunkt”:

Det var besvärligt för mej att gräva ner denna ram! Det var den allra första jag skulle placera, och det stötte på patrull genast. Under den plats ramen måste stå, för att fånga det gamla fönstret och Nolbergets skärningspunkt samtidigt, fanns det en mycket stor sten jag själv icke mäktade gräva upp och flytta på. Börje Andersson, som har gården intill, bistod mej dock genast med sin gamla Bolinder-Munktell, en gammal traktor som effektivt drog upp med en storgriptång den jättestora stenen. På så sätt kom jag igång med mitt projekt: att skapa meningsfulla mötesplatser i bygden.

Nedanför Bergs kyrka ligger Karlsgården, där en ram står på den gamla vägen upp mot kyrkan. Denna ram är bestämd av Anna Lindén, som erbjuder massage, ansiktsvård och fotvård i sin mottagning på gården.

Vid varje ställe som det finns en ram (utom två ställen), finns det också ett sånt här orange V, som syns på bilden. V:et står för att man är medlem i föreningen Vallevägen. Således är varje ram på något sätt knuten till en medlem.

Här, invid Karlsgården, står ramen placerad. Anna har valt ordet ”Tillvarataget” åt ena hållet. Jag tänker mest på den gamla vägen som Bergborna låtit bevara. Men Anna berättade också att hon ofta ser sej om i sitt hem om det finns något att tillvarataga innan hon köper nytt!

Åt andra hållet på Annas ram står det ”Förnyelse”. En bra motpart till ordet ”Tillvarata”. Båda behövs, och passar speciellt bra på denna ram som ”står mitt i bygden”.

En lyckad sak med detta projekt har blivit att dessa hållplatser som dessa ramar skapar just är utsatta i bygden. Så att man får stödjepunkter för sin upplevelse när man åker runt. Vi är ju som människor ofta ute ”på ärende”. Vi har ett mål, och då kanske missar naturens och bygdens olika behag. Nu, när sinnet genom ramarna är inställt på att se nåt speciellt, uppleva något utanför det vanliga, kan hållplatserna bidra till en större uppmärksamhet och känslighet hos oss. Ramarna tillför ju inget utifrån, utan vill skärpa våra sinnesintryck av det som redan finns!

När jag satte ramarna i maj 2011 var dom blanka, nu efter att ett år har gått har dom smält in i landskapet med sin roströda ton.

En mycket spännande ramsättning var den som blev hos Birgitta Carlander på Karlsfors gård vid Silverfallen. Jag hade väntat mej en ramplacering vid vattenfallen, men Birgitta hade en oväntat och intressant infallsvinkel. Hon ville markera och skjuta fram sina anfäders verk och minne: Bernt Harder Santesson, herre till Karlsfors, och hans vän över dalen, herre till Sparresäter, Carl-Johan Schönherr. I ramens ruta ser man Sparresäters Herrgård, och åt andra hållet Karlsfors bruks marker.

Vid besök hos Birgitta, fråga gärna henne om den intressanta historien som dessa båda gårdar har gemensamt! Ramen vill liksom understryka och plocka fram, ur tidens glömska, dessa för bygden genomgripande fakta.

Bland annat fick jag veta, att Karlsfors var huvudfinansiär till Göta kanal!

Det kan vara lite besvärligt att hitta ramen! Men om ni har ställt sin bil eller cykel på parkeringen vid Silverfallen, gå då inte mot Fallen utan gå till höger upp i tallskogen. Ute vid skogens slut, ett 50 tal meter från P-platsen, står ramen. Ser man in i siktrutan, ser man tydligt Sparresäters mangårdsbyggnad. Ser man åt andra hållet blir det mest skog, men man kan skönja ruinerna av de stora anläggningar som en gång här har varit!

Nästa ram i ordningen hittar man om man kör eller cyklar från Berg bortåt mot Öglunda och Varnhem.

I dalen nedanför Lycke Lille Höjen ligger en gammal fin gård, Stensgården. Framför denna vackra gårdsbyggnad står denna ram. Anne- Sophie Plith har tillsammans med sin man bestämt ramens placering och dess ord i samråd med mej.

Här ser vi i ramens siktruta Stensgårdens veranda och dess stiliga grindstolpe.

Ordet ”Framme ” tyckte vi passade med tanke på den korrespondens jag efterlyste mellan orden; med koppling till ordet på motsatta sidan...

Här är orden är ”Allé utan träd”. Av tradition på gården har man ofta pratat om att man borde plantera en allé på den vackra vägen upp till gården, denna väg som så karaktäristiskt tecknar en distinkt linje genom dalen. Men man har låtit den vackra vägens linje vinna över viljan att ha en skymmande allé! En väl värd reflektion och viljeyttring att plocka upp i konstens namn! Det är så vi skapar våra landskap, vår hembygds identitet.

När man följt den vackra linjens sträckning framåt, kommer man fram till linjens mål, Stensgården. Man är ”Framme ”.

Det finns två ramar vid Stensgården. Den andra står uppe vid vägen, då man ser Stensgården på avstånd. Denna ram tillhör Anna Eliasson, som driver Annas Bed and Breakfeast.

När Anna och jag skulle sätta ramen, hade vi flera diskussioner vad ramen skulle visa på. Stensgårdens stora, karaktärsfulla lada var i fokus, och vi pratade om dess historia. Till sist, efter flera turer och när Maria var med, kom vi överens om att lyfta fram det positiva som ladan symboliserade för oss. En dialektisk motsats lyftes fram, åt ena hållet ”Bevara”, åt andra hållet ”Omsluta”.

Många olika associationer till dessa ord lyftes fram, och det som vann i samtalet var dalens sammanhållning och bevarandet av Stensgårdens vackra lada:

Så kikar man i ramens lilla rektangulära hål, ser man ladan...

Dalen framför ladan med vägen ner mot Stensgården visar verkligen Västergötland från sin finaste sida.

Uppe på Billingen finns en ram belägen, på vägen från Lerdala upp på berget till den raka väg (i folkmun kallad ”raka linan”) som korsar berget bort till Skövde. Skyttlabacken heter stället, där det finns café och gårdsbutik. Cecilia och Daniel Placzek innehar detta fina ställe, och de bestämde ramens placering och dess ord mycket medvetet.

Åt ena hållet ser man barken av en ask, den som på bilden här står intill ramen, och åt andra hållet ”Ljuset på kullen”. Om ni besöker dem,  fråga då vad dom menar, så tror jag man kan få ett rikt svar på denna fråga!

Nere i Lerdala by, närmare bestämt Kvarnvägen 214, inne i konstnär Ulla Taflins trädgård finns också en ram. När jag kom dit första gången visste ingen av oss var o vad ramen skulle berätta om. Men så kom jag med min vanliga fråga: Vad håller du varmt om hjärtat, Ulla ? Hon började prata om en blåmes, som blivit hennes vän, och som bodde i en fågelholk i hennes fina trädgård.

Vi provade, och se, om man fixerade fågelholken i siktrutan åt ena hållet kom där upp ett annat fågelbo-hål i ett äppleträd. Ulla berättade att hon aldrig sett vem som bor där... Så orden blev ”Blåmesen min vän ”, och ”Jag vet att någon bor där”.

På bilderna ser man ramen inbäddad i Ullas trädgård.

Mellan Lerdala och Timmersdala ligger Melldala. Där finns Melldala trädgård som drivs av Majvor och Örjan Brodelius-Johnson. Ramen står mitt i deras handelsträdgård, och orden på ramen föll sig rätt omedelbart på plats: Åt ena hållet ”Varje Dag”, åt andra hållet ”Någon dag”.

”Varje dag” hänsyftandes till det arbete som utföres i princip varje dag i trädgården. ”Någon Dag” hänsyftandes till de enstaka dagar det rör sig något ute på fälten...

Reflektion över sakernas tillstånd är en viktig del av detta projekt, och här kan man ju fundera på ”Högintensiv” och Lågintensiv” verksamhet...

På Flämslätt står två ramar. Mellan två stora träad, det ena tvåstammigt och det andra trestammigt, står denna ram vars ord är knutna till Flämslätts stifts- och kursgårdsverksamhet.

Åt ena hållet står det ”Trinity”, treenighet, och åt andra hållet ”Kärleken är”. Spänningsfältet som ramen bildar mellan dessa två mycket vackra träd är påtaglig.

I början av hösten, när ramarna varit på plats hela sommaren och blivit utsatta för väder och vind, hade ramarna tagit färg av tidens tand, och uppvisade nu denna roströda patina. Omsider blir alla ramarna helt roströda, men vid detta tillfälle som nedanstående bild är tagen, skiftar det mellan plåtens blanka gråhet och rostens matta yta.

”Trinity” fokuserar på detta väldiga, trestammiga träd. Kopplingan mellan natur och teologi har för mej alltid varit uppenbar, och här ser vi ett bra exempel på det.

”Kärleken är” hänsyftar på den tvåsamhet, som ju kärlek mellan människor ofta består av, och då i kontrast till Gud, som behöver tre stammar för att rätt beskrivas. ”Kärleken är” är ett ofta använt bibelord på bröllop, det står både i Höga Visan (8:6) och i Pauli brev till Korint (13:4).

Den andra ramen vid Flämslätt är knuten till Lillian Liberg, massör och verksam på Relaxen på Flämslätt. Lillian tog allvarligt på uppgiften att hitta plats och ord till ramen, så när vi träffades gav hon mej ett fullklottrat A4-ark med ord som var knutna till henne och hennes arbete med polynesisk massage.

Vi fastnade båda för ”To go beyond”, eftersom vi hittade i ramens siktruta en udde ute i sjön ”man kunde gå bakom”. Att vatten skulle vara med var också ett önskemål från Lillians sida eftersom polynesisk massage har mycket med vatten att göra. Men vad finna åt andra hållet? Där fanns staketet runt badplatsen, men det kunde även det fungera eftersom att ”gå bakom” i massagen ofta även är att försöka gå bakom ett stängsel. Bra! Vi tog samma ord åt båda hållen! Lite missnöjd var jag dock eftersom jag gärna vill ha korrespondens mellan två aspekter på ramens båda sidor. Detta skulle dock lösa sig, av en tillfällighet...

När jag skulle sätta dit ramen kom det fram två intresserade män som jobbade på Flämslätt. Vi diskuterade ramen och dess mening och de berättade då för mej att det alls inte var någon udde ramen fokuserde på utan en ö som kallas ”Sanssouci”, vilket är franska och betyder ”Utan bekymmer”!

Under Ludvig den fjortondes tid var det vanligt att man satte detta namn på öar tillhörande slott och herrgårdar och att placera ett lustslott där. Ja, utmärkt! Jag ringde genast till Lillian och fick grönt ljus... Det blev ” Sanssouci” istället på ramen...

Så ”To go Beyond ” fick bli kvar åt stängselhållet, och ”Sanssoci” åt det befriande sjöhållet... Den konstnärliga processen fungerar!

På vägen mellan Lerdala och Flämslätt finns det en avtagsväg till Billingens Golfklubb. Uppe vid golfklubbens restaurang står det denna ram:

Texten på ramen är bestämd av golfklubbens klubbchef Anders Karlsson om gärna ville ha ordet ”Kvalitétstid” på ramen. Han tänkte på den tid som förhoppningsvis upplevs på golfbanan.

För att hitta en dialog fann jag så åt andra hållet golfklubbens klocka... Genast sa Anders ”Världstid”, vilket det också blev.

Tänk att en vanlig klocka på ett klubbhus kan få en sådan betydelse, genom att det sätts upp en ram som avgränsar och bygger tanke! (Idag är klockan nedtagen. Men orden består.)

Vid Bockaskede Kvarn, vid bäcken Missunnan, står denna ram:

Den är knuten till och bestämd av Gunilla Råberg, keramiker, som har sin keramikverkstad intill. Gunilla valde ”Människa” åt ena hållet, ”Troll” åt andra. Människan har byggt en damm här en gång i tiden och drivit Bockaskede Kvarn, som brann ner till grunden 1962. ”Troll” fokuserar in i en kullrig trädstam av björk, men mina associationer går till den gamle kvarnägaren som för 60 år sedan gått här omkring med krok istället för arm... Han miste sin arm i kvarnen! Och med sitt mörka utseende och sin krok till arm skrämt barnen här på den tiden...

Bäcken här vid fallet, där den gamla kvarndammen har brustit, är särskilt vacker:

Missunnabäcken, som alltid har friskt vatten i sin fåra på grund av Brun Källa, som rinner opp strax ovanför ramens placering, lär ha så rent vatten att en ursprunglig sorts öring finns i bäcken.

Detta projekt med ramarna, Utsikt-Insikt, som gjordes 2011 i Vallevägens regi, får nu 2012 en fortsättning i Silverfallen, där konst skall visas platsspecifikt. Utgångspunkt för min medverkan i Silverfallen har faktiskt varit just detta lilla vattenfall i Missunnebäcken, där ideèn om ”Ögonstenar” växte fram, med utgångspunkt från förra bilden (föregående sida ).

Med den bilden som förlaga har jag målat följande idébild som inspiration för tillverkande av ögonstenar. Titel : Den Besjälade Naturen. (Man ser ögonstenar skymta i bäckens omgivningar.)

En ram som står uppsatt på vägen mellan Berg och Öglunda är rätt svår att hitta. Ungefär mitt emellan dessa båda orter befinner sig den.När man kört ungefär 10 km från Bergs kyrka ser man en liten skylt på höger sida: Sjöbacken Gårdsbutik. Dit ska man, och när man kommit dit och ställt bilen/cykeln på deras gårdsplan, hittar man ramen på kullen bakom.

Denna rams placering och dess ord har innehavarna av Sjöbacken helt och hållet själva bestämt. De var tvärsäkra på sin sak och det blev också jättebra! Här diskuterar vi vid uppsättningen av ramen:

Vad kom vi då fram till? Jo, åt ena hållet fokuserar ramen på en gammal fornlämmning, ett stenröse som en gång i tiden med varsam hand lagts längs en åskant, följer en linje i en spiral. Det för tankarna lite till Robert Smithsons berömda spiralkonstverk från 60-70 talet.

Det har varit ett mycket stimulerande och roligt projekt att få genomföra. Jag kallar det för ”Utsikt-Insikt” på grund av sin sociala och lärande funktion. Genom att markägaren och Valleföreningens medlem blir engagerade i ramens placering och dess ord, uppstår ett meningsfullt lärande om det personliga förhållandet till sin mark, till sin hemmiljö, men också en insikt om hembygdens historia och upplevelse av konstnärligt seende.

Ramarna har blivit till hållplatser i landskapet, en ristning i naturen som för tankarna till hur Land Art fungerade på 60-70 talet, inte minst då Richard Longs verk.

”Rötter ” blev ordet åt ena hållet här, ”Drömmar” åt det andra. Omgivningarna här kring denna ram är sagolika, och det är en stor upplevelse att få komma hit.

Jag har alltid varit förtjust i land art med sina typiska egenskaper av frihetskänsla och fri tolkningsrätt. Denna idé med ramarna är dock icke min egen utan jag har starkt blivit inspirerad av en skånsk konstnär vid namn Jan Bertil Andersson.

Nära Varnhems Klosterkyrkapåstår en ram. Vid Klostergårdens Vandrarhem, som drivs av Hege Stohlander, står ramen fokuserad på klosterkyrkans ena rosettfönster, detta efter önskemål från Hege.

Om nu ramen skulle sikta in sitt öga på kyrkans rosettfönster, vad blev det då åt andra hållet? Vi stod först länge rådvilla... Efter många om och men fann jag i gluggen ett runt fönster på vandrarhemmet, som hade samma dimension som rosettfönstrets innersta rundning, om man tog hänsyn till det perspektiv som förelåg. Och det visade sej då att det runda fönstret på vandrarhemmet hade en speciell betydelse för Hege, eftersom hon ”På eget bevåg ” genomfört att det skulle sättas in i dörren, och bryta husets övriga arkitektur.

”På eget bevåg” blev ordet på ena hållet, och på andra hållet blev det Heges förslag som vann: ”Två runda går genom en fyrkant ”. Detta efter vår gemensamma upplevelse av de två runda som nu funnit varandra i fyrkantens mitt, och där möttes...

På bilden syns min kära hustru Maria, som hjälpt mej mycket i detta projekt, och i kanten av bilden syns också min son Emanuel.

I dörren på vandrarhemmet skymtar det runda fönstret, som vi upptäckte, och som löste den korrespondans i ramen, som är en så spännande del i detta ramprojekt.

Konstruktören bakom ramarna och dess tillverkare är Claes Magnusson som driver Järn och Silversmedjan i Varnhem. På ett mycket förtjänstfullt sätt har Claes konstruerat ett hållbart och säkert sätt att förankra ramarna. Så det har varit mycket lätt för mej att gräva ner dem i jorden, fastsätta dem med stora stenar som vilar på snedställda, fastsmidda snedjärn som finns under jord. Dessutom har jag använt betong för att vara på den säkra sidan; att det skall hålla och att ramarna ska stå spikrakt helst i många år.

Hos Claes i Varnhem finns också en ram placerad, i närheten av hans smedja. Ramen fokuserar på dels en bit av Varnhems Klosterkyrka och här är ordet på ramen: ”Vertikal”. Åt andra hållet ser man en bit av Claes modernt byggda hus. Här är ordet ”Horisontal”.

Dessa två ord stämmer väl överens med Claes roll som konstruktör, och han har själv sagt om sej själv att konstruktion är hans allra starkaste sida.

Längst bort åt väster mot Skara, på vägen mellan Skara och Skövde, finns nästa ram. Strax bortom Axvalla ligger Valle Stugby, som drivs av Marianne Falk och Harald Henningsson. I mötet med dem, förstod jag direkt att det var Axevalla Hus som gällde. Marianne och Harald bor mycket vackert vid den sjöns rand, i vars mitt Axevalla Hus ruiner finnes.

Orden blev ”Dåtid” och ”Nutid”, för åt andra hållet ser man Valle Stugby... En påtaglig skillnad uppstår i ramens ruta mellan minnet av det som varit och den pågående verkligheten.

Längst bort i söder, uppe på backen ovanför Norra Lundby, med utsikt över Hornborgarsjön, är denna ram belägen:

Ramen är satt intill Anja Larssons ateljé, Rosenberg. Anja och jag jobbade länge både att hitta plats och ord. Till sist förlöste det sig när jag frågade Anja om, var hennes hjärta stod i konsten. Hon sa att hon älskade Tomas Tranströmer. Orden och placeringen av ramen styrdes sedan av detta, och vi hittade himmel, och vi hittade grönska. Orden blev ”Inom dej”, och ”Öppnar sej ”. Senare under hösten fick Tranströmer Nobels Litteraturpris!

Under sommaren 2011, efter att projektet avslutats och sjösatts med ett öppningstal utanför Varnhems kyrka, reste jag med min hustru till Jerusalem. Vi besökte även Hebron, patriarkernas stad. Där, i myllret på stadens gator, fanns blicken kvar efter ramarna. Nu kunde man hitta naturliga ramar, som denna...

Ofta har konsten den påverkan på oss att den kan förändra och fördjupa blicken hos oss. Jag tror att detta har varit ”Utsikt-Insikts” viktigaste funktion.

Senare, i september månad, gjorde jag och Claes Magnusson, som har tillverkat ramarna i sin smedja i Varnhem, ännu en ram som uppställdes, blott för en helg, i Tomtens kalkbrott nära Falköping. Ordet på ramen var ”Avgränsat”. Så här såg den ut:

Samarbete är mycket viktigt i ett sånt här projekt. Alla medlemmar i Vallevägen har visat stort intresse och varit hjälpsamma. Inte minst konstruktören och tillverkaren av ramarna, Claes Magnusson (här på bild).

Ramar är något i sig väldigt spännande. I mitt måleri har jag ofta använt mej av ramen som sådan, i gammal tradition i den ortodoxa sfären har en liggande, rektangulär ram, symboliserat Jorden. En rektangulär stående ram är ju ofta ett fönster. Ett fönster mot ”Insikt- Utsikt.

Senaste bilden jag fotograferat på dessa ”Utsikt-Insikt”- ramar var när jag körde förbi Johan Ljugnés ram i januari. Snön och frosten har nu lagt sitt perspektiv på ramen och dess utsikt. Orden gick ej att se, men mötesplatsen finns kvar, hållplatsen står stolt i backen. Johans ram står i backen ner mot Lerdala (från Berg sett), invid hans smedja.

Johan Ljugné ville som ord ha en kod! Åt ena hållet IYD, vilket betyder In Your Dreams, åt andra hållet IRL, vilket står för In Real Life. Åt ena hållet avtecknar sig drömmarnas Kinnekulle, åt andra hållet ser man bilvägen och smedjan! Många som går förbi förstår då inte meningen, men man kan ju knacka på i smedjan och få en förklaring...

Ètt underbart projekt har det varit att få sätta upp dessa ramar i bygden, och jag har fått lära mej mycket. Dessa förklaringar jag här nu har nedtecknat, ger förhoppningsvis en mer heltäckande bild av vad jag har fått vara med om.

Klockarebolet Berg, 12 april 2012

Martin D. Stenberg